Svenska jaktflygplan

Jaktflyget föddes ur det beväpnade spaningsflyget i striderna under första världskriget. Erfarenheterna från flygkriget spred sig efter hand till Sverige. Genom insamlingar lades grunden för jaktflyget genom anskaffning av några inhemska typer, som levererades 1917. Det första egentliga jaktflygplanet var emellertid den från Österrike anskaffade Phönixjagaren som tillfördes Armén 1920. Typen överfördes till det nybildade Flygvapnet 1926 med beteckningen J 1. Njugg anslagstilldelning och bristande ledning gjorde att jaktflyget under en följd av år fick nöja sig med undermålig och föråldrad materiel. Det första förhållandevis moderna jaktflygplanet, sett mot tidens krav, var amerikanska Seversky Republic EP 1 med svensk beteckning J 9, som började tillföras 1940. När andra världskriget bröt ut söktes modern materiel utomlands, men med föga gott resultat. Från Italien köptes den redan då föråldrade, dubbeldäckade Fiat CR.42, J 11, samt den något modernare Reggiane 2000, J 20. Svensk flygindustri kom senare under kriget att leverera J 22, byggd i Flygvapnets egen regi. I slutet av kriget förvärvades J 26 North American P-51D Mustang från amerikanska överskottslager. Saabs första jaktflygplan var J 21, i förbandstjänst från 1945. Sista propellerjaktflygplanet blev brittiska Mosquito, J 30. Jetepoken inleddes med brittiska J 28 Vampire 1946, de första Saab J 29 Tunnan började tillföras 1951. Ungefär samtidigt kom brittiska J 33 Venom för nattjakt. Från Saab följde sedan en lång rad jaktflygplan, som J 32 Lansen, J 35 Draken och JA 37 Viggen samt nu senast JAS 39 Gripen, alla i världsklass för sin tid. J 34 Hawker Hunter var en interimslösning i skarven mellan J 29 och J 35 Draken.