Brahms/Schumann: Piano Concerto 2

Redan som ung ville Johannes Brahms skriva en symfoni. Men skuggan av Beethoven blev honom övermäktig och av den första symfonin blev en pianokonsert. Först 1877, när Brahms var 44 år, blev första symfonin klar. När han sedan 1881 lade sin sista hand vid sin andra pianokonsert kom den lustigt nog att uppvisa många drag av en symfoni. Den hade fyra satser istället för de tre vanliga i en konsert och pianostämman är så väl inbäddad i orkestersatsen att man har talat om en symfoni med obligat piano. Kontrasten med den första pianokonserten, som har en briljant solostämma och tre satser, är nog större än hos två verk i samma genre hos någon annan tonsättare. Där den första pianokonserten är ett stormigt verk fyllt av ungdomlig glöd och övermod är den andra ett avklarnat verk av stor skönhet, med en tredjesats som är något av det vackraste i konsertlitteraturen och en final med mycket av Brahms lite barska humor.