Astruction

Astruktion verkar samtidigt i tre genrer: filosofin, mystiken och lyriken. Det är filosofin som är dess källa, det är från filosofin som dess frågor kommer. Frågorna är vår tids versioner av de tidlösa frågorna om rummet, tiden, tillvaron och tänkandet självt. I och med att texten förblir trogen den tematiska monotonin i dessa frågor utgör den ett filosofiskt verk, ett verk som sorterar under beteckningen "'filosofi"'. Som filosofiskt verk handlar Astruktion om tänkandets ödesbestämda undergång, och om de lagar i mitten av tänkandet som styr varje ramverks förskingring. Dessa lagar kan inte blottläggas omedelbart utan endast indirekt och performativt (dvs. genom en serie anti-struktureringar eller "'astruktioner"') vilka i boken motsvarar var sitt kapitel: I. Tanken; II. Ödeläggelsen; III. Tiden; IV. Tinget; V. Eftertanken; VI. Språket; VII. Naturen; VIII. Dialektiken; IX. Existensen; X. Matematiken. I ingen av astruktionerna överges någonsin ett visst abstrakt centrum. I ingen av bokens teser sägs egentligen något annat än detta enda, som handlar om och återupprepar ödeläggelsen. Men inte som en evig återkomst, utan som exaktheten i ett evigt försvinnande, och som en sorgsen vetenskap. Mystiken innebär att verket drar sig tillbaka från all positionell tävlan. Det försöker inte att inmuta sig "'en plats i filosofihistorien"', utan söker efter ett stormens öga, en mystisk plats inom och bortom själva filosofin. Av inre nödvändighet har det tvingats att offra varje positionell tyngd, varje ansamling av innehåll, till förmån för en subjektivt vunnen tidlöshet. Astruktionen vill inte förkasta någonting som någonsin sagts inom filosofin. Den vill bara, i en helt egen sfär som kan inspirera utan konkurrera, förstärka den kabbalistiska ödestanken med en serie moderna repetitioner. Kapitlens ordning och innehåll motsvarar talens uppkomst ur Ain-Soph-Aur, liksom de 10 kapitlen på vardera 7 sidor koordinerar den nutida filosofin med vissa grundläggande talmystiska principer. Men om man läser det från andra hållet, som ett verk inom mystiken, är målet att indikera det hisnande hos den delen av mystiken som förblir oberoende av religionen. Om texten under sin gång antar en religiöst-suggestiv karaktär, så är detta att fatta romantiskt som en helt egen och redan söndervittrad religion, för vilken varje tempel eller altare vore främmande. I tredje hand är Astruktion en poetisk text, där tänkandet inte bedrivs i motsättning till rytmiska och melodiska krav. Astruktion försöker tvärtom beskriva på vilket sätt skönhetens mysterium infiltrerar tänkandet, till och med i dess mest formella kapitulationer. Texten gör dikt av filosofins begreppsvärld, som om faktiskt rytmer och klanger vore delar av tänkandet, eller åtminstone av dess nostalgiska efterdyningar. Den uttrycker en kärlek till filosofins språk som till en vacker poetik, i vilken världens skärvor blir möjliga att besjunga även på det längsta av avstånd.