Late Call: Golden

Johannes Mayer aka THE LATE CALL gick ett tag att ringa in som den typiska singer-songwritern. Den Stockholmsbaserade musikern, som är uppväxt i Tyskland och sjunger på engelska, har hittills gett oss tre album, fulla av sparsamt musiksatta skatter, på vilka man bara kunnat höra aningar av pianoackord och de allra lättaste slagverksarrangemang. I undervegetationen fanns den akustiska gitarren, stämd på alla möjliga sätt. Över tonerna från strängarna, som fingrarna slår och knäpper på, vandrade sångarens röst. I sagan - eller dess vuxna bror utvecklingsromanen - beger sig hjälten förr eller senare ut på nya äventyr. Och så gav sig också Johannes Mayer, efter att 2012 ha släppt och turnerat med sitt album Pale Morning Light, gott om tid att arbeta på nya låtar. Efter tio månader packade han sin resväska full av musik och gav sig av för att leta efter ett band. Under tio dagar i oktober 2014 delade Johannes Mayer (gitarr), Patric Thorman (bas, hammondorgel), Henrik Roger (piano, mellotron) och Lars Plogschties (trummor, slagverk) inspelningsstudion i Studio Nord i Bremen. Resultatet blev Golden, ett album som påminner om det tidiga sjuttiotalet, om folk-rockens glansperiod. Låtarna på Golden balanserar på gränsen mellan varmt och kristallklart, tillbakalutat och dynamiskt, som om det vore det lättaste i världen. Det är tydligt att musiken på albumet inte, som är brukligt idag, har formats och trimmats framför datorn, utan har fått växa fram i den hängivet samspelta halvcirkeln i studion. Och hur underbart tidsödande är inte det?! Albumets ljudbild fångar glansen från den gyllene eran då Hunter S. Thompson fick ur sig Fear and Loathing och Bob Dylan red sida vid sida med Kris Kristofferson genom New Mexico, tiden då de första indie-låtskrivarna dök upp på båda sidorna om Atlanten: där Townes van Zandt och Tim Hardin, här Nick Drake och John Martyn.