Nordqvist Gustaf / Tegner Alice: Sång, vår sång!

Alice Sandström föddes 1864 i Karlshamn. Dotter till en mångsidigt begåvad sjökapten som omkom till sjöss när hon var 15 år. Hon fick pengahjälp till fin skola i Stockholm. Yngst. Bäst. Utpräglat läshuvud. Enormt minne. Enorm energi. Via en besutten svåger gör hon i tonåren succé i den högre borger lig - hetens kultursväng: munter kvicksilverflicka med tusen melodier i fingrarna får mången farbror att lysa upp . Hon förälskar sig i en sjungglad, 13 år äldre man: Jakob Tegnér, barnbarn till Esaias. Faderssubstitut? Äktenskap ingås. Två pojkar föds. Inte fler! Jakob är ingen kulturbjässe. En praktisk man som bygger hus i ""Staden på Landet"". De flyttar ut till Djursholm 1891. Alice blir organist vid gudstjänsterna och musik - lärare i skolan. Hon vill inte ha betalt. Hon startar en kvalificerad kör och börjar sjungleka med sina barn. Svågern Skoglunds förlag trycker hennes visor: Sjung med oss, Mamma - små visor utgivna av A.T. Succès pyramidale! (Det ""fina"" tegnerska namnet gömmer hon undan). Blir mycket snabbt den älskade och firade AT med svenska folket. Djursholmarna samlar till ett kapell för gudstjänster i Natanael Beskows liber - ala anda. Till premiären (1898) skriver Alice en liten körsång [tr.14]: Saliga äro de som höra Guds ord och gömma det. Hon rapporterar: ""Hela kören sade att kompositionen var stämningsfull och vacker. I synnerhet på doktor Göthes om - döme sätter jag värde"". Denne Göthe blev AT:s stand in som dirigent på de många konserterna i kapellet. En kvinna framför kören var inte comme il faut. Åker man & Lunds orgel framme vid altaret var vänd så att organisten inte skulle synas. Alice hade flitigt övat pedalspel för Gustaf Hägg, som dessutom hjälpte henne med första satsen i hennes enda längre verk: fiolsonaten. Den fick till slut fyra satser efter studier för den eftersökte Johan Lindegren. Alice blev salig: 5 ""Han tror att jag blir stött ifall han stryker eller anmärker. Och jag är bara inpyrd med tack för allt hvad jag får lära."" Icke så den allsmäktige Husbonden. Han ville ha en vanlig, icke offentlig, hustru. Det mothållet tillhörde mollsidan i hennes liv, liksom traumat med den äldste sonen som blev mentalsjuk från övre tonåren. Hennes romanser och körer handlar inte sällan om ljus och mörker. Lyssna! 2014 kom Thomas Brundins 700-sidiga biografi över henne. En inlagd CD innehåller dessutom alla hennes dagböcker och brev. De suddar ut den vanliga bilden av ""vistanten"". Man möter en mångbegåvad arbetsmyra. En orolig själ som mötte stort gensvar under sitt långa liv: 1864-1943. Gustaf Nordqvist (22 år yngre) hade en helt annan bakgrund: arbetarklass i Stockholm. Familjen var baptister. Var det den kollektiva sjungglädjen i det stora Betelkapellet på Malmskillnadsgatan som stimulerade till eget music - erande? På något sätt får familjen Nordqvist hur som helst råd med harmonium och piano hemmavid. 1901 kom 15-åringen Gustaf in på konservatoriet. Han studerade orgel, piano och komposition. Mitt uppe i studierna kommer det fakt - iskt till organiserade protester mot skolan från elevhåll. ""Slapphet och godtycke"" stod det i pressen. Stort rabalder men föga effekt på sikt. Gustaf vikarierade flitigt i många Stockholmskyrkor under studieåren. Han verkade som biografmusiker på Röda Kvarn. Höll sig flytande. Han studerade i Berlin ett par terminer. Första världskriget skickade hem honom. Han fick organist - platsen i Adolf Fredriks kyrka och blev där livet ut, 35 år. Han undervisade vid konservatoriet och andra musikskolor. Han konserterade vitt och brett. Radio - tjänst hörde av sig. Han blev ledamot av Kungliga Musikaliska Akademin. Han var en av stiftarna bakom föreningen Svenska Tonsättare 1919. En av dess första stipendiater också: 325 kronor. 6 Nordqvist fick mycket tryckt. Föga för orgel - till gudstjänstspelet behövde han inga noter. Däremot många solosånger: ""Det har under åren blivit ett par hundra stycken, och väl det skulle jag tro. Att jag därvid nästan helt fastnat för svenska och finlandssvenska dikter är kanske därför att jag tycker vi inte i onödan behöver gå över ån efter vatten. Inte så länge det finns så mycket vacker poesi på vårt eget språk att sätta i musik. Jag minns en liten episod från min studietid i Berlin. Jag hade, som jag tyckte, fått ett bra uppslag till Bo Bergmans Lillebarn. Men det ville inte bli mer än ett uppslag. Då ringde det en dag på dörren och när jag gick ut och öppnade stod där framför mig ett ynkligt litet barn och sträckte fram sin hand för att be om en slant. Det behövdes inte mer, det utlöste inspirationen med ens, denna känsla av ensamhet och främlingskap. Sådant glömmer man aldrig."" Han skrev många pianostycken i det lilla formatet. Av kammarmusik bara en fiolsonat (liksom AT). En hel del körmusik blev det däremot; inte minst för kyrko bruk. Därom vittnar denna skiva.