Domnérus/Ericson/Gullin: Svenska jazzklassiker

""Skivan innehåller ett intressant urval och vill man närma sig denna period av svensk jazzmusik är det här ett bra inköp"" (Lira) På sommaren 1950 startade Arne Domnérus den orkester som skulle bli betraktad som den bästa svenska jazzorkester vårt land någonsin haft. Orkesterns hemvist var Nalen, ""jazzens högborg i vårt land"", där f ö även Putte Wickmans orkester då också spelade under några år. Hur Dompans handplockade skara av elitmusiker lät i olika kombinationer kan vi njuta av via den här skivans välvalda meny. Förutom Arnes framträdanden med altsaxofon lyser även den från USA hemvändande trumpetaren Rolf ""Roffe"" Ericson, den unge gotlänningen Lars Gullin, barytonsaxofonist med en genial, personlig kompositorisk ådra, samt kompet (kallat ""Rikskompet"") Gunnar Svensson piano, Yngve Åkerberg bas, Jack Norén trummor. Den senare var svenskättling med amerikansk bakgrund och betydde mycket för att frigöra svenska kolleger från den stelhet som länge dröjde sig kvar i vår nationella spelstil. Övriga musiker; Rolf Blomquist, Gunnar Svensson och Yngve Åkerberg, tillhörde även de den absoluta toppen i landets jazzelit. Svensson och Gullin skrev under flera år en hel del av bandets repertoar. Med tanke på att Nalen etiketterats som även danspalats, ansåg Nalens legendariske och lätt patrikaliske ägare Gustaf ""Topsy"" Lindblom att en kvinnlig sångartist borde finnas med i Dompans band. En av dem som prövades var Arbogaflickan Bibbi Johnson som några år senare gjorde internationell karriär som Bibi Johns. Och visst sjunger även hon med vad man kallar jazzfeeling. Speciellt i I Cover Th e Waterfront (4). Harry Arnold hade lett egna orkestrar i Malmö när han 1949 flyttade till Stockholm och Thore Ehrlings orkester. Han anställdes senare på Europafilm som kompositör mm för att 1956 anställas som ledare av Sveriges Radios storband, Radiobandet. Han sjöng gärna en stump på skiva när någon ville ha en trygg mansröst att lyssna till, som här, You Do Something To Me (6) och I Know That You Know (7). En av Arne Domnérus förebilder var den amerikanske kompositören/arrangören och saxofonisten mm Benny Carter(1907 - 2003). Han är upphov till den tonsköna Fable Of A Fool (10) där Arne och en stråksektion med harpa backas upp av Rikskompet. Liksom i The Man I Love (9) handlar det om drömsk musik med ömsint solospel av Arne och Gunnar Svensson (senare känd som kapellmästare Helmer Bryd med Eminent Five Quartet). Jack Norén visar att även trumsolo kan berika örat. Svängig kammarjazz av hög bouquet får vi oss till livs i fyra kvartettlåtar med Arne och kompet. Där kan man bl a notera ett virtuost duettspel mellan Arne och Maestro Bryd i Hallelujah (11). Utsökt pianospel uppvisas ävenledes i den gamla 30-talslåten Yours And Mine (12) och i Party For Prez (14) bringar hrr Dompan och Svensson den amerikanske tenorsaxofonisten Lester ""Prez"" Young sin ödmjuka hyllning med ett gnistrande spela la Count Basie/Lester Young. En kvintettformering bjuds på i Out Of Nowhere (18) där Rolfs mättade trumpetspel möter Arnes heta lur i ett duellerande i två tempi. Ett nummer av världsklass som föregåtts av tre titlar med den ordinarie besättningen. Där spelar exempelvis Gullin ett gudabenådat solo på sin stora saxofon i On The Alamo (15)och Ericsons sordinerade trumpetspel i Krupanumret Boogie Blues (17) för våra tankar till Buck Claytons dagar i Count Basies band. Samma glöd hos Roffe som hos Buck. Skivans avslutning är magnifik. Tenderly (19) var ursprungligen en melodiös vals av evergreenkaraktär. I ett grandiost arrangemang med rikt skiftande klanger har den av Domnerii män förvandlats till ett konsertnummer, menat att lyssna och berikas av, ej att dansas till. Mästerligt är omdömet! Gullin som kompositör möter lyssnaren i Barit (2). En ytterligare melodi ur hans fatabur är What A Kick (20) som avslutar den här kavalkaden av tidig 50-talsjazz med Arne Domnérus som gemensam nämnare. Arret är förstås av Gullin själv och fanns då tryckt och utgivet till svenska dansbands bruk. Det är inte särskilt lättspelt men klarade alla band som köpte det att även spela alla svarta prickar så måste också den tidens fritidsmusiker ha hållit hög klass i 50-talets jazzera och jazzyra. (Bengt Nyquist) Arne Domnérus, altsaxofon Lasse Gullin, barytonsaxofon Rolf Ericson, trumpet Nalenorkestern