Kompassens Hjärta

""Detta är en berättelse som dröjer sig kvar"" BTJ, 5 av 5 i betyg. ""... läsning som stannar kvar i kroppen"" @mathildalaser ""Berörande och spännande"" @i_min_bokhylla Den sista glöden slocknar och himlen blir plommonlila, sedan djupt blå. Jag fingrar på snöret runt nacken, kompassens lätta tyngd mot halsgropen. ""Vi borde nå sjön snart"", säger jag. ""Sedan ligger huset på andra sidan."" ""Kan du kolla mobilen igen?"" frågar han och petar upp glasögonen på näsan. ""Det är ingen täckning här, men lite längre fram."" Vi går snabbare och han gnuggar vantarna och är ovanligt tyst. Ända tills ett par kvistar bryts alldeles intill oss. ""Vad var det?"" En uggla hoar och flyger upp. Himlen har skiftat färg igen och är nu gråblå med en rosa rand undertill. Det kommer inte dröja länge förrän det är helt mörkt. ""Är du säker på att sjön ligger här? Kan du inte kolla igen?"" Jag trycker febrilt med fingrarna, men mobilen fungerar dåligt när det är kallt ute. Blodet isar. För just då, medan natten faller över oss, blinkar skärmen till och slocknar. Hugo bor med sin familj i en tändsticksask ute i skogen. I alla fall är huset så litet att det känns så. Han har en båtälskande pappa med lite för stora drömmar och en mamma som gillar att fika och mecka med bilen. Momo kommer från ett krig långt bort och har nyss anlänt med sin syriska familj till Kallsund, en snorkall håla uppe i norr. När han och Hugo börjar i samma klass svär de på att vara bästa ovänner. Tills Hugos pappa plötsligt försvinner och de inser att de måste hjälpas åt för att hitta honom. Tillsammans ger de sig in i den djupgröna skogen, mot det osynliga slottet och stugan intill den frusna sjön. En berättelse om mod och vänskap, snåriga familjerelationer och vikten av att hitta hem. Anna Thulin är journalist och författare, baserad i Paris och Skåne. Född 1985 i Stockholm.