Lycka

Med ett iskallt vackert språk tar sig Johan Kling an temat den stora kärleken till barnen. // Det jag tycker mest om hos Johan Klings böcker är avsaknaden av ljus. Att det inte knackar på någon klämkäck person på dörren och allt blir bra. // Det är hardcore noir och jag älskar det. Expressen Johan Kling skriver enormt fascinerande betraktelser över vår tid. Hans nya roman ser ut att tillfoga ytterligare en bit i ett påbörjat litterärt livspussel. Arbetarbladet David är författare och har delad vårdnad om sin dotter Fia. Utan att vilja det har han hamnat i en känslomässig dragkamp med Fias mor Marina, där han är den ständige förloraren: hans semestrar och helger med Fia är gråare, hans vardagar likaså, han har inte råd med vare sig kläder eller utflykter, knappt ens med glass. Fia verkar ha allt tråkigare i hans sällskap. David är livrädd för att förlora kontakten med sin dot­ter, men känner ständigt att han är det sämre alternativet i hennes liv. Samtidigt dyker en kvinna från förr upp och gör sig påmind, Kajsa, som han inte är förälskad i men nog skulle kunna bli. Om han kunde tillåta sig det. Johan Kling har väckt kritikernas beundran för sin för­måga att ge vardagligt stillsamma Stockholmsmiljöer en mycket speciell laddning. Lycka skildrar en man mitt i livet som försöker förena kärleken till ett barn med drömmen om att kunna leva nära en annan vuxen igen. Det är ett av existensens stora dramer, kanske osynligt utifrån men helt avgörande för den som lever i det. I sin tredje roman fortsätter Johan Kling att undersöka ensamhet och kärlekslängtan.// I de delarna av Lycka den lakoniska titeln har med den livsuppgiften att göra, förstås, är Johan Klings roman som vackrast men också plågsammast. I relationen med Fia finns en smärtpunkt som Johan Kling avtäcker med ett språk som aldrig tar till övertoner. Det skapar en spänning och en romankonst som är mycket läsvärd. Borås Tidning I likhet med Johan Klings tidigare berättelser är Lycka ett nedslag, en kort stund på jorden i där vi får slå följe med berättarjaget. En bagatell. Men som sådan biter den sig fast och är nog så angelägen i all sin skenbara enkelhet. SR Kulturnytt Man känner igen Klings hjältar efter tre romaner; de är stukade, ligger lågt och vågar knappt ta plats i sina egna liv. De är i rörelse på stadens gator men det är det urbana landskapet som betyder något, husen, gatorna, ljuset, de gröna oaserna, broarna som hänger där över vattnet, inte den sociala tavla han kliver runt i. Hans huvudpersoner löser sällan de konflikter de hamnar i. I den meningen är de svåra att hantera för en författare; i litterära sammanhang är ju starka konflikter ett oumbärligt bränsle. Men Kling lyckas i stället skapa en sorts äreminne över en människotyp som livet tenderar att misshandla. Dala-Demokraten