Leah Quiller. Del 1, Begynnelsen (bok, danskt band)

I:a delen av tre: Begynnelsen I korsningen Engelbrektsgatan och Aschebergsgatan sitter en ung man framåtlutad på trappan upp till Vasaparken. Han har händerna för ansiktet och ser ut att gråta. En ung kvinna kommer fram och ställer sig bredvid honom. - Hur är det? Han fortsätter att låtsas gråta. Tittar snabbt upp på henne med tårfyllda ögon. Ögon som några minuter tidigare fyllts med ögondroppar. Hon slår sig ner en bit ifrån och inväntar en reaktion. Men han fortsätter att hulka och skaka med nerböjt huvud. - Behöver du hjälp? frågar hon. - Ingen kan hjälpa mig, snyftar han fram. - Säg inte det, svarade hon. Jag kanske kan. - Jag har blivit rånad ... de tog min mobil, pengar och ... - Rånad! Ja men då ska du ju kontakta polisen! Han skakar på huvudet. - Det vågar jag inte ... de hotade mig ... och nu vet de ju var jag bor ... Hon drar sig undan en bit och betraktar honom. Han ser ju proper ut och verkar nykter, tänker hon, men trots det så går tankarna om det verkligen är passande att ta med honom hem. Till slut tar hon mod till sig. - Jag bor inte så långt härifrån så om du vill kan du följa med och få en kopp te så du lugnar dig lite. Var bor du? - På Hisingen ... - Har du nån du kan ringa till? Han nickar. - Morsan, men hon är på jobbet just nu och jag vill inte oroa henne. Hon har extranyckel till min lägenhet så när hon slutar vid tolvtiden ska jag ta kontakt med henne, säger han, tittar upp och ler ett skakigt leende mot henne. - Okej! Häng med mig hem så kanske vi kan ordna det här, säger hon och besvarar leendet. - Vad heter du? frågar killen, reser sig upp från trappan och torkar bort tårarna med baksidan av handen. - Jag heter Frida och du? - Hadi. Dina blå ögon är väldigt vackra vet du det? Frida böjer förläget ner huvudet. Han ser inte heller så dum ut, tänker hon. De vandrar i väg i riktning mot Vasagatan i den för ovanlighetens skull ljumma men normalt ljusa försommarkvällen. - Vad gjorde du ute ikväll? undrar Hadi och kastar en blick bakåt över axeln. Frida märker inte att han är intresserad av det som händer bakom dem. - Vi är ett gäng tjejer, gamla skolkompisar, som brukar träffas en gång var tredje månad och i dag var det dags, svarar hon. - Så du har ingen kille då? Frida skakar på huvudet och känner sig återigen generad. Hon plockar upp dörrnycklarna ur handväskan. - Här bor jag, säger hon, trycker in portkoden, öppnar dörren och kliver in. Innan Hadi följer efter henne kastar han en sista blick bakåt och är nöjd när han ser sina två vänner i antågande. En av dem gör tummen upp och Hadi ler inombords men är noga med att inte visa det för Frida. De åker upp med hissen till fjärde våningen. Hadi stegar runt i den vackra våningen med högt i tak och stuckaturer i taket. - Det är en fin lägenhet du har, säger han och ber att få låna toaletten.